Komposit- vs. komponentvideo: RCA-kablar jämförda

Komposit- och komponentvideo är båda analoga format som färdas på RCA-kontakter, och kontakterna ser identiska ut. Skillnaden är vad varje kabel bär. Komposit skickar all bildinformation genom en enda mittledare, så färg och ljusstyrka blandas samman och bilden är i standardupplösning. Komponent delar upp bilden i tre signaler på tre separata kablar, vilket håller ljusstyrka och färg åtskilda och möjliggör progressiv skanning och hög upplösning upp till 1080i. Om du ansluter en DVD-spelare, en spelkonsol eller en digitalbox till en bildskärm avgör formatet du väljer den bästa bild du kan få.

Vad kompositvideo bär

Kompositvideo är en gul RCA-kontakt. Signalen innehåller luminansen (ljusstyrkan) och krominansen (färgen) kombinerade, plus synkpulser. Eftersom allt delar en ledare måste bildskärmen separera delarna igen, och den filtreringen mjukar upp fina detaljer och kan ge dot crawl och färgkanter vid skarpa kanter. Komposit är endast standardupplösning. Det är den lägsta gemensamma nämnaren bland analoga videoanslutningar och den som mest sannolikt finns på en mycket gammal TV, videobandspelare eller konsol.

De röda och vita RCA-kontakterna bredvid den gula är inte video. De bär analog stereoljud, en kanal var, vid konsumentnivå på -10 dBV. En gul-röd-vit kabel är därför en kompositvideoanslutning plus två ljudanslutningar, och de tre kontakterna är inte utbytbara även om kontakterna passar. För ljudsidan används samma RCA-kontakt för koaxial S/PDIF, men det är en digital 75 ohms signal och bör använda en 75 ohms kabel snarare än en vanlig ljudkabel. Mer om dessa kontakter finns i ljudkabeltyper: XLR, TRS, TS, RCA och 3,5 mm.

Vad komponentvideo bär

Komponentvideo, skrivet YPbPr, använder tre RCA-kontakter, vanligtvis färgade grönt, blått och rött. Den gröna kontakten bär Y-signalen, som är ljusstyrka och synk. Den blå kontakten bär Pb, skillnaden mellan blått och ljusstyrka. Den röda kontakten bär Pr, skillnaden mellan rött och ljusstyrka. Eftersom ljusstyrkan färdas på sin egen ledare behöver bildskärmen inte filtrera bort den från en kombinerad signal, så kanter förblir skarpare och färgdetaljer renare.

Komponent är analogt, men det stöder progressiv skanning och upplösningar upp till 1080i. På en DVD-spelare eller en tidig HD-digitalbox är det ofta den bästa analoga utgången som finns. De tre videokontakterna åtföljs ibland av två ytterligare RCA-kontakter för stereoljud, vilket gör ett paket med fem kontakter. Färgerna är en konvention, inte en standard: det viktiga är att varje kontakt går till motsvarande uttag.

S-Video och SCART jämfört

S-Video använder en 4-polig mini-DIN-kontakt och separerar luminans från krominans, vilket tar bort det mesta av dot crawl och färgkanter från komposit. Det är fortfarande standardupplösning, men på en CRT eller en tidig platt panel är det ett synligt steg upp från en gul RCA-kontakt. S-Video vs komposit är därför en fråga om huruvida både källan och bildskärmen har det runda 4-poliga uttaget; om de har det, använd det.

SCART är en 21-polig europeisk kontakt som kan bära komposit, S-Video eller RGB, beroende på hur kabeln och utrustningen är kablade. RGB via SCART är den bästa analoga standardupplösningsbilden som finns på europeiska TV-apparater och digitalboxar, bättre än komposit och vanligtvis bättre än S-Video. En SCART-kabel kan vara fullt kablade eller bara bära komposit, så kontrollera vad källan faktiskt matar ut innan du antar RGB.

Ansluta gamla konsoler och spelare till en modern TV

Moderna TV-apparater har ofta inga analoga videoingångar alls. Den praktiska vägen beror på vad den gamla enheten matar ut och vad TV:n accepterar.

• Om TV:n har en gul RCA-ingång fungerar en kompositkabel direkt. Förvänta dig standardupplösning och en mjuk bild.
• Om TV:n har en grön komponentingång som även accepterar komposit, kontrollera menyn; många apparater märker den som AV eller Video och accepterar den gula kontakten där.
• Om TV:n bara har HDMI behövs en analog-till-HDMI-konverterare. Komposit-till-HDMI och komponent-till-HDMI-konverterare är aktiva enheter; de konverterar den analoga signalen till digital. En passiv RCA-till-HDMI-kontakt finns inte i fungerande form.
• En RCA-till-HDMI-konverterare måste matcha källan: komposit in, komposit ut; komponent in, komponent ut. Vissa enheter accepterar båda, med en omkopplare.
• För VGA- eller DVI-skärmar är frågan om analog-till-digital densamma, och alternativen täcks i VGA och DVI idag: ansluta äldre bildskärmar.

En komposit- eller komponentsignal som konverterats till HDMI är fortfarande standardupplösning eller 1080i som bäst. Konverteraren lägger inte till detaljer. Den ändrar bara kontakten och signaltypen så att bildskärmen kan låsa sig vid den.

Kabelkonstruktion och längd

Komposit- och komponentvideo bärs på 75 ohms koaxialkabel, samma impedans som används för kabel-TV och SDI. RCA-kontakten är inte en 75 ohms kontakt på samma sätt som en BNC, men vid analoga videofrekvenser är missanpassningen tolerabel. För korta sträckor fungerar vanliga skärmade RCA-kablar. För längre sträckor, använd en kabel med en ordentlig 75 ohms mittledare och en kraftig skärm, och håll de tre komponentkablarna tillsammans så att de plockar upp samma störningar.

RCA-ljudkablar är ofta gjorda med tunna, högresistiva mittledare och lätt skärmning. De kommer att föra en kompositvideosignal över en kort sträcka, men de är inte videokabel. Om bilden visar spökbilder, färgförlust eller rullning är kabeln en vanlig misstänkt.

Vad som går fel

• Att koppla den gula kompositkontakten i det gröna komponentuttaget. Vissa TV-apparater accepterar det, många gör det inte, och bilden kan bli svartvit eller helt saknas.
• Att byta plats på Pb- och Pr-kontakterna. Bilden visas med fel färger, ofta med en stark grön eller magenta ton.
• Att använda en vanlig stereo RCA-kabel för kompositvideo. Den kan fungera över en kort sträcka och misslyckas över en längre.
• Att anta att en SCART-kabel bär RGB. Många bär endast komposit.
• Att köpa en passiv RCA-till-HDMI-adapter. Det finns inte någon passiv analog-till-HDMI-kabel; konverteringen är aktiv och behöver ström.
• Att förvänta sig att komponent ska nå 1080p. Komponent är specificerat upp till 1080i; 1080p över analogt ingår inte i formatet.
• Att köra komposit och komponent sida vid sida och blanda kablarna. Märk båda ändarna.

Att välja mellan dem

Om både källan och bildskärmen har komponentingångar, använd komponent. Det är det bättre analoga formatet och stöder progressiv skanning och 1080i. Om bara komposit finns tillgängligt, använd komposit och acceptera standardupplösning. Om bildskärmen bara har HDMI, använd en aktiv konverterare matchad mot källformatet. För digitala källor och bildskärmar spelar HDMI-versionen större roll än kabelns färg, och skillnaderna beskrivs i HDMI 1.4, 2.0, 2.1 och 2.2: versioner förklarade.

För en CRT eller en tidig platt panel kan S-Video eller RGB via SCART vara ett bättre standardupplösningsval än komposit. För en modern platt panel utan analoga ingångar är konverteraren den enda vägen, och resultatet begränsas av källan, inte av konverteraren.