SCSI-kablar, kontakter och terminering

SCSI är en parallellbuss, inte en punkt-till-punkt-länk, och det enda faktumet förklarar det mesta som går fel med den. Varje enhet delar samma uppsättning signalledningar, bussen måste termineras i båda fysiska ändarna, och varje enhet behöver sin egen adress. Får man något av dessa tre fel är symptomet oftast detsamma: styrenheten ser inte en disk, eller hela bussen faller till den långsammaste enhetens hastighet, eller en skanning hänger vid uppstart.

Kabeln är den del folk byter först, och ofta fel del. SCSI-kabeltyper definieras av bredd (hur många databitar som färdas samtidigt), av kontakt, och av den elektriska signalering bussen använder. Dessa tre saker måste matcha styrenheten, enheterna och terminatorn.

Narrow och wide: hur många bitar, hur många ID:n

Narrow SCSI är en 8-bitars buss. Den använder 50-pin-kontakter och stöder upp till 8 ID:n inklusive styrenheten, alltså sju enheter. Wide SCSI är en 16-bitars buss, använder 68-pin-kontakter och stöder upp till 16 ID:n, alltså femton enheter. En wide-styrenhet kan vanligtvis köra narrow-enheter via en adapter, men adaptern måste hantera termineringen korrekt annars blir bussen opålitlig.

HD68-kontakten är den de flesta möter på en wide-styrenhet eller ett externt kabinett. Det är en högdensitets 68-pin-kontakt, och den är inte samma sak som den 68-pin VHDCI-kontakt som används på vissa styrenhetskort, vilken är mindre och behöver sin egen kabel. Att köpa fel är ett vanligt och dyrt misstag.

Hastigheter och generationerna bakom dem

SCSI-hastighet anges i megabyte per sekund, inte gigabit, eftersom det är en parallellbuss klockad i takt med data. Generationerna var Fast SCSI 10 MB/s, Fast Wide 20 MB/s, Ultra Wide 40 MB/s, Ultra2 Wide 80 MB/s, Ultra160 160 MB/s och Ultra320 320 MB/s. En kabel klassad för Ultra320 kör långsammare enheter, men en kabel klassad bara för Ultra Wide bär inte Ultra320 pålitligt, och bussen förhandlar ner eller producerar fel.

SE, LVD och HVD: regeln som skyddar din hårdvara

Single-ended (SE) SCSI driver varje signal mot en gemensam jordretur. Det är den äldsta och kortast räckviddsformen. Low voltage differential (LVD) driver varje signal som ett par av motriktade spänningar, vilket cancellerar brus och tillåter längre bussar. High voltage differential (HVD) gör detsamma vid mycket högre spänningssving, och det är den som spelar störst roll här.

Anslut aldrig HVD-enheter till en SE- eller LVD-buss. Spänningsnivåerna är inkompatibla och försöket kan förstöra SE- eller LVD-transceivrarna. HVD-utrustning är sällsynt, oftast äldre och ofta tydligt märkt, men om en enhets signaleringstyp är okänd, gissa inte. LVD-bussar går upp till 12 m (39 ft) med flera enheter, eller 25 m (82 ft) punkt till punkt. SE-bussar är mycket kortare, runt 3 m för Fast SCSI. Om en buss är längre än vad signaleringen tillåter blir resultatet oftast intermittenta fel under last, inte ett rent fel.

Terminering: båda ändarna, och bara där

SCSI-bussen termineras i båda fysiska ändarna och ingen annanstans. Det betyder en terminator i styrenhetsänden och en terminator i den bortre änden av kabelkedjan. Om en enhet i mitten har sin terminator aktiverad är bussen terminerad på tre ställen och kommer att bete sig fel. Om ingen av ändarna är terminerad reflekteras signalerna och bussen blir opålitlig.

Aktiva terminatorer används på LVD- och Ultra-bussar. De reglerar terminatorspänningen istället för att förlita sig på ett enkelt motstånd, vilket spelar roll när hastigheterna ökar. Passiva terminatorer hör bara hemma på äldre, långsammare SE-bussar. En saknad terminator visar sig ofta som en enhet som dyker upp vid styrenhetens skanning men misslyckas när data skrivs.

Kabellängd och antal enheter

Längdgränser beror på signaleringstypen och hur många enheter som finns på bussen. LVD-bussar når 12 m (39 ft) med flera enheter, eller 25 m (82 ft) punkt till punkt. SE-bussar är mycket kortare, runt 3 m för Fast SCSI. Att lägga till enheter förkortar den användbara längden, och att lägga till kabelstubbar från huvudsträckan gör det värre. Håll kedjan så kort och rak som installationen tillåter.

Vad som går fel, och vad som inte kommer att fungera

Att blanda signaleringstyper är felet som skadar hårdvara. HVD in i SE eller LVD kan förstöra transceivrar, och det finns ingen adapter som gör det säkert.

Fel terminatortyp är det vanligaste felet. En passiv terminator på en LVD-buss, eller en aktiv terminator på en gammal SE-buss, orsakar fel som ser ut som dåliga kablar. Att terminera mitten av kedjan istället för ändarna ger samma symptom.

Dubbla SCSI-ID:n stoppar bussen från att fungera. Varje enhet, inklusive styrenheten, behöver ett unikt ID, och styrenheten är vanligtvis ID 7 på narrow-bussar.

Att använda en narrow-kabel på en wide-buss, eller omvänt, utan rätt adapter, lämnar antingen hälften av datalinjerna oanslutna eller kortsluter dem. Adaptern måste också föra termineringen vidare korrekt.

En kabel klassad under busshastigheten förhandlar ner eller producerar fel. Ultra320-kabel på en Ultra160-buss är bra; omvänt är det inte.

Om utrustningen byts ut snarare än repareras täcks de moderna motsvarigheterna i SAS vs SATA cables and connectors, där signaleringen är punkt till punkt och terminering inte är en användarfråga.

Praktiska kontroller innan du köper

Bekräfta bussbredden och kontakten på styrenheten. Bekräfta signaleringstypen (SE, LVD eller HVD) på varje enhet. Bekräfta kabelns klassade hastighet. Bekräfta var kedjans två ändar är, och att endast dessa två punkter är terminerade. Om en enhet har en terminatorjumper eller -brytare, ställ in den medvetet istället för att lämna den som den var när disken drogs ur en annan maskin.

För äldre seriell utrustning vid sidan av SCSI är pinoutarna annorlunda och spänningsnivåerna är inte utbytbara; se RS-232 serial pinouts: DB9 and DB25 för kontaktdragningen på den sidan.